eaxelssons

Det nya kan ju inte bli sämre än det som varit.
Tänk om jag vetat där på Peace and Love att det här påhittet inte skulle vara över inom ett halvår.
Men jag hade jättefina juldagar tack vare släkten och goingarna i Borås.
Fick även en riktigt skön Nyårsafton med många nya människor omkring mig.

Skulle vilja säga att allt känns helt okej. Och det gör det nog imorgon. Ska äntligen bli utskriven från Hematologen och få vara ledig från Ambisome-behandlingen.
Och trots all jävla behandling och alla timmarna på sjukhuset så har jag ändå fått vila upp mig, eller kanske bara umgåtts med rätt personer.

Kanske kan jag börja med det där "gör-det-bästa-av-var-dag"-köret igen. Jag orkar nog snart.

Nu är målet att komma i ordning här i ladan, få färdigt några beställningsjobb och försöka finna tillräckligt med fokus och självförtroende att ta itu med det här nya knepiga som förhoppningsvis ska kunna kallas jobb. Eller hobby.

Och hålla mig borta från slutrean. Detta känns som det mest orealistiska målet för tillfället.

Annars finns det saker jag inte trivs med också.
Till exempel att vattenledningarna frusit och att min Ipod är på villovägar.
Fy på det.

Min time-out är över. Så.

det var trevligt i Stavanger. sjukt gött att träffa samuel igen.
jag har i princip sovit i fyra dagar. och kollat massa film och skins-avsnitt.
och fikat på mysigt café. och firat samuels födelsedag.


imorgon är det hjärnröntgen och läkarbesök kl halv nio.
jag har ont i huvudet, är trött och allmänt asocial, men medicinerna lyckades avvärja den begynnande bihåleinflammationen sen förra onsdagen.

men det gör inget att mycket är trist just nu, för när jag kom hem idag så stod de här i köket:






Och den här damen slappade i vardagsrummet:

... så tänker jag såhär också.
Att alla bryr sig. Att alla vill hjälpa någon som är sjuk. Alla vill ställa upp för sina vänner.
Och alla säger att "jag kan aldrig förstå vad du går igenom, du är så stark."
Men man kan ha engagemang, ta sig tid.:

Vad innebär det att få cellgifter?
Vad betyder Hb, Lpk, Tpk?
Hur skadar det kroppen?
Vad innebär strålning?
Fråga hur det känns.

När tröttheten blir för stor funderar jag för mycket. På.

• Varför jag inte kan vara pigg utan att vara trött, och inte sova utan att bli tröttare
• Om hunden passar.
• Lite, lite, lite på vad MR visar om två, tre veckor.
• Om det inte är dags för Stavanger snart?
• Om tequilan kommer vara god eller smaka Yes.
• Om jag orkar följa med på Sticky imorgon.
• Om jag orkar upp ur soffan imorgon.
• Varför jag fortfarande har problem med talet.
• Om glömskan beror på tumörerna eller strålningssvullen hjärna.
• Vart Agnes tar med mig.
• Vart mer i världen som Agnes tänker dra med mig?

Och så tänker jag på allt det andra. Allt jobbigt som jag inte vill tänka på.

Närhelst du gör något som inte fungerar, sluta upp med det och göra något annat.

Ja. Jag är nog en äldre människa i en yngre kropp. Jag har precis suttit och kollat på SVT Debatt.
Och inte för att torsdagar är helt värdelösa TVkvällar, utan för att jag att jag faktiskt tyckte att det var intressant.
(Kolla på SVT Play om ni har lust, om hur barn hängs ut i media. Sjukt engagerande.)

Och V på kursen idag utbrast "Oooh, then you're just a little baby" när jag sa att jag skulle fylla tjugo på måndag.
Inte för att jag tar det negativt, absolut inte. Hon behandlar inte mig annorlunda för det. 
Men jag är ju inte som "dom andra". Jag känner mig inte som 20. Jag känner mig som mig.
En av mina bästa vänner är min faster som passerat 40-strecket. Jag har mer gemensamt med henne än med många i min egen ålder.

Jag läste Angelicas blogg nyss, om att hon blir bemött som en sämre mamma bara för att hon är ung.
Vad har ålder med saken att göra? Har det inte med erfarenheter att göra?
Jag kastar inga stenar, jag har själv dömt människor rätt fort, och gör det än. Men då brukar jag hellre gå på magkänsla än det som är synligt för ögat.

Eller nej förresten, jag snackar mycket hellre med en sjukt snygg punkrockare än en blek figur med tråkig uppsyn i ett hörn. Fast då har det ju att göra med helt andra intentioner ;)

Jag tycker att man kan öppna käften och prata med personen innan man dömer dem efter ålder. Eller utseende. Hur mycket kan man lära sig av människor som har levt exakt samma liv och kommit fram till exakt samma åsikter och vardagsrutiner som en själv?

Det har varit en konstig dag. Egentligen bra. Sista strålningen. Verkligen sista tror jag, för även om den inte funkat så kan man inte utsätta hjärnan för sådana risker igen. Så uppfattade jag det iallafall.
Sedan satt jag och myste med en latte och en psykologi-inspirerad bok på en café i nån timme innan kursen.
So far so good.
Men har någon skum jävla oro inom mig, som att nåt dåligt kommer att hända eller har hänt och jag vet inte vad. Inte ens sömntabletten vill verka ännu. Och då har jag ändå druckit ett te med ettiketten "Lugn och ro" dessutom! ;)

Det här är nog de första normala negativa känslorna jag haft sedan tumörerna krympte och slutade påverka psyket. Så det kanske är en bra sak egentligen, att saker "rättar till sig" däruppe?
Fast jag vill inte vara orolig. Jag vill vara sådär mysigt nöjd. Som Baloo i Djungelboken.
Min största rädsla är att bli rädd.
Jag behöver ny, positiv, energi. Nya tankesätt.
Samuel, vill du komma hit och upplysa mig om legenden om Kung Arthur? :)


Igår kom pappas däckleverantör ut och hälsade på mig när vi var där. Han sa att de hade tänkt på mig och berättade om en familjemedlem som också hade haft problem, värre problem än mig enligt min åsikt, med en mystisk sjukdom.
Jag hade aldrig träffat honom innan.
Sånt gör mig glad, folk som vågar visa vad de känner sprider positiv energi och glädje till människor de egentligen inte har någon relation till. Folk som inte gömmer sig för verkligheten.

Imorgon ska jag få lymfocytceller (I think?) från stamcellsdonatorn, för tumörerna är väl extra känsliga nu tror jag och dom hoppas att de ska höja mitt immunförsvar en smula.
"Man bör använda både hängslen och livrem om man har möjlighet" sa doktorn. Och jag måste ju säga att dom satsat allt krut de har på mig vid det här laget.

Sedan ska jag ut och fira med faster. Om jag orkar. Jag vill orka.

Jag blev kär idag dessutom. Någon som vill sponsra mig med 2000 kr till en klänning?
En annan måste betala självrisken på 4000 för metallstängselrepor i billacken.
Shit happens.

So long lovlies.

Vilka läser här egentligen?

Maybe they just love life?

Som på moln. När varje dag är perfekt. När varje sekund räknas och man är nöjd med sig själv. 

Får man vara nöjd med sitt liv när man har virustumörer, kasst immunförsvar och genomgår strålningsbehandling?
Får man tycka att man är lyckligare lottad än många friska personer?
I gamla hederliga Håll-dig-lagom-och-inom-normerna-Sverige. Där barn lär sig att inte gråta när de är ledsna och att lugna ner sig när de är uppspelta och glada. Där man som harmonisk och levnadsglad uppfattas som en pårökt hippie? 
Där det är farligt att visa omtanke, där alla har en baktanke med allt, och tar avstånd från människor som visar omtanke och lojal vänskap.
Jag spelar inte längre, det fungerar inte.
Jag framstår kanske som oerfaren och naiv när jag försöker njuta av allt som är vackert. Det spelar ingen roll, för jag vet hur det är.

Jag tror på ärlighet, omtanke, kärlek, ansvarstagande, självförverkligande. Väx upp.
Jag tror Samuel skulle förstå. Jag saknar Samuel.
"Varför göra saker svårare när man kan göra dem enklare" brukar han säga. Jag tror på honom.

Min kropp mår inte bra judt nu. Det är huvudvärk och det är trötthet. Ofta, mycket. Men det är ingenting.

Rasmus håller mig kvar på jorden med samhällssatir som South Park. Det är skönt. Annars hade jag nog blivit som DiLeva. Och Rasmus tycker att Winnerbäck är skit.
Men ikväll var Winnerbäck fantastisk i Lisebergshallen. Winnerbäck är Nostalgi. Winnerbäck är de perfekta Varbergskvällarna med Dea, med gitarrgänget på klipporna, de ljusa varma sommarnätterna.. Första fyllan.
Och Lisebergshallen var nostalgi. Jag minns det med leenden, när det förflutna oväntat framkallades av platsen eller en låt. Han kanske inte gör det, efter alla år nu. Haha :)
 Det spelar ingen roll, jag minns bara, men jag lever nu. Så mycket jag kan.

Jag tror att Kristin skrev något om att det finns en låt för varje tillfälle och känsla. Hon har rätt.

 
Jag tänker så mycket. N O R M A L I T E T:
Jag borde inte vara så öppen mot nya människor. Hur kan man bara med att le mot folk man inte känner?! 
Jag borde sätta mig in i psykologiska relationsspel, dygnet runt fylla och meningslösa häng bland alldeles för packade människor på krogen varje helg. Stöt bort dom som betyder nåt, ställ inte upp om du inte får något i gengäld. Och absolut bara bry mig om vad andra ska tycka och tänka om mig. 
Men hur lycklig blir man då..?




Det här är flummigt, jag har en sömntablett att skylla på.

Ta hand om er själva.