In Flames och kort-kort.
Det är äntligen vår. Jag avnjuter för tillfället In Flames genom underbara Spotify, och fick nyss det genialiska infallet att göra om ett par sletna gamla jeans till kort kjol inför morgondagens hårdrockskonsert, vilken förhoppningsvis blir ett grymt skönt avbrott i vardagen.
Och hyfsat snart ska jag på festival. SOM jag ska festivala i sommar! Jag kommer avlida! Det blir (antagligen, för det känns ganska säkert nu) Siesta!, SwedenRock, Peace and Love och Hultsfred. Nej, jag vet inte hur ska orka.
Senare i sommar ska vi till Kroatien.
Så livet borde väl vara helt okej, men mest av allt är jag bara jävligt förbannad hela tiden.
Jag är så stark. Det säger alla. Och jag har kämpat som fan. Och jag har fått jättemycket kärlek, stöd och uppmuntran.
Men jag har tappat håret, blivit isolerad, fått matrestriktioner, unvikit solen, svullnat upp som en hamstrande hamster, haft hudinfektioner, helvetisk klåda, ångest och panikkänslor, blivit felbehandlad, blivit av med mina piercingar, missat en hel sommar, levt på äcklig jävla näringdropp, haft blodförgiftning, blivit borrad i höftbenet, svimmat, opererats, spytt upp all mat, magrat 13 kilo, tappat massor av muskelmassa, haft körtelfeber, blivit stucken med nålar i halsen, haft sår i hela halsen och munnen, varit morfindrogad i veckor, hallucinerat, haft en jävla slang instucken i bröstet, jag har levt på ett sjukhus.
Och ibland kan jag tycka att det är då förjävla orättvist att jag ändå måste kämpa mycket mer än alla andra för att kunna leva ett normalt jävla liv nu.
Jag vill inte behöva rådfråga läkare om allt, jag vill inte gå på återkontroller jämt och ständigt och jag vill verkligen inte behöva plugga igen all jävla skit som jag hade varit klar med om det inte hade varit för den satans leukemin!
Och jag har inte ens nån att vara arg på.
