eaxelssons

Tiden går så svindlande fort! Jag hinner knappt komma hem innan alarmet börjar tjuta och jag måste ge mig iväg till bussen igen! Imorgon är det första showdagen! Vi har gått igenom och gått igenom hela veckan och nu är det dags. Fötterna och ryggen smärtar, danserna sitter väl sådär men det känns lite bättre för varje dag. På måndag åker vi vidare för en vecka i Massachusetts. Försök att uttala det namnet 5 gånger i rad! Jag trivts jättebra i den här familjen! Det enda jag är lite besviken över är att jag inte fått se mer av Denver - men jag har gjort och sett så mycket annat fantastiskt! Igår såg jag tre amerikanska vithövdade havsörnar sittandes på en åker full med präriehundar på väg till bussen. Alltså jag var på väg till bussen, inte präriehundarna. Jag har varit uppe i Rocky mountains, varit på besök i mysiga Boulder, ätit på ett mysigt hamburgare och glass restaurang, spelat meningslösa kortspel, käkat pizza vid poolen, umgåtts med hönor, varit på grillmiddagar hos grannen, kastat tallrikar i väggen, sjungit och dansat (mer eller mindre), lyssnat på syrsorna på kvällarna och så himla mycket mer! Livet är omtumlande här. Jag växer varje dag.

Idag var det introducering av en del av showen. Personalen och några av second semester studenterna uppträdde med ett par av låtarna. Efteråt var det buffé och mingel. Just minglandet gick väl sådär. Jag såg en kille jag kände igen. Alltså jag var helt tvärsäker på att han var med när jag träffade UWP hos Ung cancer förra året. Så istället för att göra som jag brukar och avvakta till personen går fram till mig så försökte jag träna upp mina social skills och klev fram med ett självsäkert (tror jag) leende och hälsade, frågade om han kände igen mig sen förra året. Det verkade inte ringa någon klocka så jag visade mina Fuck Cancer armband och fortfarande i ser han ut som ett frågetecken. Det var naturligtvis inte särskilt konstigt att han inte kände igen mig. För vi har aldrig träffats. Eller alltså, nu har vi ju det... Imorgon blir vi hämtade klockan 7. Dags för sortering!

Nu ar det lite skillnad mot innan, det har fa bli en reseblogg istallet for klagoblogg. Jag har gett mig ut  for att prova vingarna for forsta gangen pa tre ar.
har vandrat runt i Alicante hela dagen, suttit pa bankar vid havet, spanat in stranden, blivit bjuden pa kaffe, provat spanska ord, atit vidrig macka, pratat med duvor och med gubbar och gummor.
jag gar pa gatornas solsidor och fotograferar konstverk, alléer, blommor och hus.
nastan varenda manniska har en liten hund som springer bredvid.
jag har hittat gatorna for skolan och lagenheten.

an s`lange ar allt jattebra. hoppas pà lika klarblà himmel aven imorgon :)

solvarma kramar
<3<3<3

And did you exchange a walk on part in war
                                      for a lead role in a cage?

Bra. Efter tre mer och mindre plågsamma timmar, så känner jag mig lite närmare den person som är Jag.
Som jag vill vara. På riktigt.

Vi måste vara positiva, sa han. Vad mer kan man göra, när man har det som vi?

Jag höll med, han förstod vad jag sa och jag vad han sa, men bara på ytan.

För jag var ju redan frisk då, i alla fall från C A N C E R och nästan från "Förändringar i hjärnan"

och han gjorde väl allt?, och tillslut inget mer. Bara väntan? Jag vet inte, det var ett tag sen jag var där.

Idag flaggades det på halv stång.

SIA - breathe me.

Klassåterträff i juni.
Jag kan se det framför mig;

- Vad har du gjort nu efter skolan då?
- Tja... Du vet, jobbat, rest jorden runt, det gamla vanliga liksom. Pluggar på högskola nu. Själv då?
- Jaha! Vad kul... Jo, jag har... hmm... Jag har väl överlevt antar jag.



Den här bloggen är patetisk. Finns ingen anledning att skriva längre.
Det känns bara som sorgligt gnäll och det finns bättre saker att göra.

 Det är bara ett stort jävla skämt.
Jag fattar ingenting.
Det finns ingen poäng.

Det här är inget liv.

Obeskrivlig huvudvärk

Illamående

Helgtv, och natt-tv, suger.

Jag är fast i soffan igen

Att alla tv-program, även de jag faktiskt vill se, ger mig ännu mer huvudvärk

MEN!

Det är Vårvärme. VÄRME!  Jag behöver inte sitta ihopkurad för att hålla värmen, jag behöver inte ha två-tre par strumpor längre, jag behöver inte ha den äckliga  jackan som Doris dreglat ner, jag kan gå ute utan att frysa,
Jag kan slappna av.

Jag och Dumdum åker till Stockholm på måndag

Jag ska träffa en *AWESOME* person under påskhelgen XD

Jag har en underbar Ingmari som håller koll på mig.

Soffan är ganska bekväm ändå.

Jag kan sova hela dagarna  utan att behöva ha dåligt samvete.


Bra dagar, kommer snart.

Jag vet inte hur många Lumbal punktioner(prov på ruggmärgsvätsken) jag har gjort vid det härr laget.
Varenda gång är det smärta från bedövningsnålen, obehag av provtagningsnålen i ryggraden och minst en timmas vila i horisontellt läge, för att det  finns en stor risk för huvudvärk.

Och jag har klarat mig varenda gång, har säkert genomgått detta 10-15 gånger eller mer - Ingen huvudvärk!

Tills idag. Och inte sån där vanlig trevlig bihåleinflammationshuvudvärk som fixas på två citodon, utan en alldeles extra fantastisk underbar värk som inte går att få bort med smärtstillande, inte ens morfin! :D

Nu har jag knarkat koffeintabletter, kaffe och CocaCola, på läkares inrådan, hela eftermiddagen.
Visste ni att en överdoseringen av koffein tabletter ger motsatt effekt? D.v.s trötthet istället för uppiggande.

Men ändå, jag har det rätt bra i övrigt, riskerar ny bihåleoperation men orkar inte riktigt tänka på det.
Vill bara ha vår och värme. Har en liten röst inom mig som säger att det är det som behövs för att min kropp ska bli frisk. Och jag har stora förhoppningar om att kunna träna upp min kondition igen till våren.
Och kanske ett jobb?

Nu blir det nudlar i varje fall.