eaxelssons

Jag mår inte så bra.
Eller, egentligen mår jag rätt bra, men min kropp mår inte som jag.
Igår hade jag en toppendag. Efter strålning och läkarbesök på BMT kikade jag in hos Kristin, en mailkontakt som legat på samma avdelning som jag och som kämpar med sin AML, samma leukemi som jag hade.
Jag har tänkt på henne jättemycket och det var så kul att få träffa henne och upptäcka att hon verkligen är samma underbara person som hon ger intryck av i sina mail och i sin blogg!

Sedan blev det en snabbtur på stan med Boråskillarna.
Men jag är så fruktansvärt trött. Man blir vanligtvis tröttare och tröttare efterhand av strålningen, och mer huvudvärk. Jag har fortfarande inte gått upp ur soffan, trots att jag vaknade klockan 8.

Däremot har jag druckit te och lyssnat på Pink Floyd hela morgonen.
Och gissa vad? Det är alldeles, alldeles tillräckligt =)

Jag vet inte...

Agnes skickade ett hotfullt sms om att jag skulle blogga. Egentligen stod det bara "Blogga." Men jag uppfattade det som hotfullt.
Men...liksom...
Jag mår sämre av strålningen nu, är väldigt trött och har nästan konstant, fast väldigt lätt, huvudvärk.
Jag mår bra varje dag. Trivs varenda sekund, utom i fredags när jag fick stå och vänta på Elin en kvart kylan, 
och jag önskar att jag kunde vara så här tillfreds med livet för alltid.
Jag vill väldigt gärna se Bröllopsfotografen på bio.
Jag vill måla, teckna, skapa, läsa, illustrera, hitta ny musik, nya människor, nya ställen, lära mig. Och jag gör det.
Jag tycker att jag har haft tur.
Jag tror att jag är lyckligare än vad många andra är tack vare all skit jag fått ta. I alla fall för tillfället.
Jag menar inte att jag är tacksam över cancern, virustumörerna och förlorade vänner.
Men man har ett val, man får välja hur man ska se på världen. Och jag vill inte vara rädd för framtiden när jag lever nu.

Man ska göra det man vill och inte bara det man kan.

Jag tror att det man ger av sig själv, det får man tillbaka i slutändan.
Man kan lära sig något av alla, om man är tillräckligt öppen för nya intryck och synvinklar.

Jag är avundsjuk på Agnes, resgalningen, som hunnit med volontärjobb i Israel, två månaders backpacking i Europa samt nästan en vecka i New York. Och detta bara i år!
Men på nästa resa får jag åka med! Hon har bara inte berättar vart vi ska än...


<3<3<3

Äh, jag är för trött. Dom där fluconaznuicananananan vad dom nu heter. Dom har den där effekten.

Och jag har slutat tvätta håret. För då ryker allt. Men jag ska faktiskt på konsert imorgon och då vill jag ha hår, så jag ska nog limma fast det med en ozonlagersförödande mängd hårspray. Och SEN är det kört. Men det visste jag ju för tre månader sen och jag har varit lika förvånad som läkarna att det suttit kvar genom två cellgiftsbehandlingar. Får se det som en bedrift av nåt slag..

För övrigt har jag bara ett lyckoleende på läpparna. Och en förhoppning om att helgen kommer bli lika givande och intressant som veckan varit hittills.

Jag hatar den här reklamen. IQ-reklamen mot dåliga alkoholvanor, där killen surfar på taket av bilen och en mild stämma sjunger nån tankeväckande sång i bakgrunden.

I somras återkommer hela tiden.
En vän jag känt länge. Vi var inte jättenära, men en person som jag brydde mig mycket om och räknade med i mitt liv. Han bodde långt härifrån och vi hade inte setts på ett år, men en dag hade han skrivit på Facebook och jag blev så glad. Sen tog jag nästan illa upp när han inte svarade tillbaka. Ända tills jag fick det där samtalet som ingen vill ha och som ingen tror är sant och som jag fick verifiera med nyhetsartiklar, internethemsidor, text-tv och nyhetsmorgon innan det ens började sjunka in.
Jag kunde lika gärna skrivit till honom från början, men jag tyckte att det är väl han som får höra av sig, trots att jag tänkt väldigt mycket på honom veckorna innan.

Att han gjorde det mest patetiska fylledraget någonsin kan inte någon annan än han stå till svars för. Men att sitta på hans begravning och minnas vilken underbar människa som jag bara taget för given skulle finnas där när jag tyckte att det passade mig och omständigheterna gjorde att jag helt tappade tron på mig själv.

Jag vill aldrig bli en sån som tar allt för givet. Ingen människa kan vara perfekt, men man kan sträva efter att vara kanske lite bättre, om man vill. Han var ju så bra, varför visade jag inte för honom att han var viktig för mig? Ett sms tar en minut att få iväg.

Ibland vill jag örfila alla människor på stan, säga åt dom att titta upp, titta ut! Den där duvan är helt vit, se hur himlen skiftar färg när det skymmer, kolla hur fint det krossade glaset i busshållskuren gnistrar i gatlykteskenet!
Lägg en blomma på en soptunna, skicka ett brev, le mot en främling. Stanna upp, andas in.
Det vill jag göra. Jag vill se något vackert i allt och alla.

Jag vill kunna visa mina nära att dom betyder nåt, att allt betyder nåt.
Imorgon kommer jag att dö.
Inte på riktigt. På riktigt har dom sänkt min kortisondos så jag kommer ligga och sova på soffan hela dagen efter strålningen. Men om jag skulle dö imorgon så vet jag att den här helgen har jag levt så mycket jag kunnat, på mina egna villkor. Och jag hoppas att jag varit bra, och kan bli bättre, på att visa uppskattning för människorna omkring mig. Det ska den jävla reklamen få tillföra mig, en påminnelse om honom, om mina egna värderingar.
Jag var full igår men att alla bra saker jag sa till alla runtomkring mig är lika sanna idag som dom var igår.

Idag är jag kär i hela världen.

Jag blev utskriven idag. Efter tre månader. Sjukhus praktiskt taget varje dag i nästan tre månader.
Jag fick den jättestora plastpåsen på Apoteket. Tack och lov för högkostnadsskyddet, ibland tänker jag fortfarande på den felutskrivna pillerburken förra hösten som har 14.699 tryckt på prislappen.

Och jag är ju kvar. Fast på BMT och strålningskliniken varje dag. Men ändå, lite friare. Jag får köra bil. Som jag har saknat att köra bil!

Och kanske så har jag faktiskt börjat förstå hur man tar en dag i taget. På riktigt.

Och jag är trött på att vara så jävla bitter och besviken hela tiden.

Jag har ju för fan tur. Jag lever på helt andra villkor än mina vänner, men jag får helt andra erfarenheter än vad dom någonsin kan sätta sig in i innan det händer dom själva. För det kommer hända alldeles för många vänner, om inte forskningen gör otroliga framsteg ganska snart.

Det är så otroligt mycket som gör mig lycklig och fascinerad. Nu ska jag fokusera på dom grejerna ett tag.

OCH, nu när jag äntligen mår bra, då ska jag fan passa på att vara lycklig också!
Och när jag är deppig så tänker jag tycka mest synd om mig i hela världen (Det lär ju märkas här...)

Lou Rossling - Tänd dina stjärnögon är en väldigt bra bok. Den verkade lite flummig på omslaget, men vad gör det, om det får en att tänka steget längre?


Agnes är hemma efter sin backpackerresa runt Europa. Hon kom hem idag, åker till New York på lördag.
Och 3 december flyger hon och jag iväg. Men hon har inte berättat var.
Så 3 december tänker jag inte ha några tumörer kvar i huvudet. Så det så!

Det är som en fabrik, man kommer, väntar, går in, spänns fast i en ansiktsmask, strålas, sen är det klart. Hejdå, anmäl dig i receptionen!

Så enkelt. Som om det inte var nånting. Jag tycker att det är nånting.

Det känns inte. Fast det lyser blått, som det där ljuset som ska bränna ihjäl myggor. Eller är myggbrännarljuset lila? 
Och det luktar, som att andas in bensindoft, eller kanske nåt annat som jag inte kan komma på riktigt..
Men det känns inte riktigt rätt.

So long.

Man måste ha saker att se fram emot. "Hitta guldkornet i varje dag". My ass att dom vet vad dom pratar om.
Och nu har dom förstört min kropp med cellgifter, det finns ju ett skäl till att det heter "gifter", och tror ärligt inte att jag faktiskt kan klara en dos till.
Men strålning kan ju bara ge lite framtida hjärnskador, så där har vi ju en störtskön alternativ behandling!
Start tosdag. Fast huvudvärken är tillbaka. Då kan man kombinera saker. Typ morfintablett+sömntablett.
Jag vet inte om jag får göra så. Men satan vad man sover gott.

Anyway, jag unnade mig en biljett. Till SwedenRock i juni, för att jag för helvete förtjänar något bra i framtiden, att se fram emot. Och jag tänker ta mig till S i Norge när all behandling är över. Och till Virre.

För det här har varit förjävligt och jag F Ö R T J Ä N A R faktiskt det.

Och egentligen är jag inte så jävla bitter som det verkar här. Givetvis är jag tacksam över att det överhuvudtaget finns en chans att bota mig. Jag är bara så väldigt väldigt... trött.