Det går bra nu...? Går det bra nu?
Jag blev utskriven idag. Efter tre månader. Sjukhus praktiskt taget varje dag i nästan tre månader.
Jag fick den jättestora plastpåsen på Apoteket. Tack och lov för högkostnadsskyddet, ibland tänker jag fortfarande på den felutskrivna pillerburken förra hösten som har 14.699 tryckt på prislappen.
Och jag är ju kvar. Fast på BMT och strålningskliniken varje dag. Men ändå, lite friare. Jag får köra bil. Som jag har saknat att köra bil!
Och kanske så har jag faktiskt börjat förstå hur man tar en dag i taget. På riktigt.
Och jag är trött på att vara så jävla bitter och besviken hela tiden.
Jag har ju för fan tur. Jag lever på helt andra villkor än mina vänner, men jag får helt andra erfarenheter än vad dom någonsin kan sätta sig in i innan det händer dom själva. För det kommer hända alldeles för många vänner, om inte forskningen gör otroliga framsteg ganska snart.
Det är så otroligt mycket som gör mig lycklig och fascinerad. Nu ska jag fokusera på dom grejerna ett tag.
OCH, nu när jag äntligen mår bra, då ska jag fan passa på att vara lycklig också!
Och när jag är deppig så tänker jag tycka mest synd om mig i hela världen (Det lär ju märkas här...)
Lou Rossling - Tänd dina stjärnögon är en väldigt bra bok. Den verkade lite flummig på omslaget, men vad gör det, om det får en att tänka steget längre?
Agnes är hemma efter sin backpackerresa runt Europa. Hon kom hem idag, åker till New York på lördag.
Och 3 december flyger hon och jag iväg. Men hon har inte berättat var.
Så 3 december tänker jag inte ha några tumörer kvar i huvudet. Så det så!
Hej Emily!
Kul att du hörde av dej tycker jag!
Men jag måste tyvärr erkänna att jag inte är stensäker på vem du är... Man ser ju ett par stycken på avdelningen.
Hur som helst är jag jätteglad att läsa att det går bättre för dej och att du verkar leva lite mer "vanligt" nu än tidigare. Det förtjänar du verkligen efter allt slit, kom ihåg det!!! Och ännu roligare lär det bli framöver.
Jag håller helt med dej, det är så lätt att fastna i dom negativa tankarna om det enda man får höra och kan läsa om är dom som tyvärr inte har klarat sej. Men jag har hittat en del solskenshistorier också, som jag gärna delar med mej av.
Självklart måste man få ha sina deppiga dagar också! Ligga under täcket i sängen, gråta tills kinderna svider och bara tycka synd om sej själv.
Men jag vet inte om du har sett mitt Alfons Åberg-inlägg på bloggen?! I så fall gör det! Den stämmer så jäkla bra! För att "det är bra att ha tråkigt emellanåt, för då vet man när det roliga börjar". Jag symboliserar det med sjukdomen. Vi kommer att uppskatta livet, allt det vi älskar att göra och alla som vi älskar, kanske även mer när all den här skiten är över! Eller vad tror du?
Självklart hade jag helst varit helt utan leukemin, men nu blev det som det blev.
Hör jättegärna av dej till mej på min mail om du vill prata mer!
