eaxelssons

Jag ska skriva ett nytt inlägg. Mest för att det inte finns så mycket att göra här och för att jag är ganska trött.
Rätt nere efter förra cellgiftdosen, och jag hade glömt hur det känns efteråt.  Jag borde ha feber nu men får för mycket kortison för att det ska märkas.
På ett sätt är det nästan bättre att ligga här med feber eller yrsel eller nånting. Att ligga på ett sjukhus och känna sig frisk är förödande för humöret.  Fast nu har jag ju huvudvärken att skylla på.
Och i vanliga fall skiter jag fullständigt i huvudvärk, som förmodligen är förkylningshuvudvärk och resultat av låga LPK värden, men förra gången jag klagade på huvudvärk så var det tre tumörer. Klart man tänker. (Och dom där morfindoserna jag fick på neuroavdelningen i somras var ju rätt sköna. )


Fast man får inte säga tumörer. Det har jag lärt mig. Man ska säga virusinfektion eller små svullnader i hjärnan, för då kan folk lägga huvudet inställsamt på sned, säga "Åhh vad tråkigt, men hoppas du blir bra snart då! Krya på dig!"
En tumör är ju farlig, tre svullnader kan man väl bota genom att lägga lite is på huvet.

Dessutom är det ingen som fattar vad EBV-framkallad lymfomtumör i hjärnan är för något. Det går inte ens att få fram på Internet. Jag har försökt. För det är inte samma sak.

Leukemin lättare på något vis. Först en månad på sjukhus, så försvann den och då visste dom precis vad dom skulle göra därefter.

Det här känns aningen mer som ett lotteri. Cellgifterna borde fungera, i teorin. Så vi hoppas på att det funkar även i praktiken. Och det kanske vi vet på måndag.

Igår sa agnes att min blogg var ganska ödelagd. eller nåt sånt. fast jag hatar bloggar så det skulle väl mest återspegla min personlighet. jag gillar agnes blogg, men jag kan inte skriva så finurligt som hon gör.
vad jag kan bli är sönderstucken däremot. i ryggen, för ryggmärgsvätska eller vad det nu är. det betyder Osannolik Ryggvärk kommande vecka. förmodligen. förhoppningsvis händer något positivt också.
 
men på det stora hela är jag rätt trött på att folk och media har detta sjuka behov av att leva sina liv på internet istället för på riktigt. eller att berätta för alla på internet vad dom gör på riktigt. vem bryr sig? (och ändå, ibland ska man sparka sig i röven och sätta sig här ändå. det är enbart agnes fel)
Det värsta som finns är facebook. det tycker jag för att jag har patetiska 150 vänner när en normal 20 åring ska ha minst 250, men mer troligtvis 300-400 vänner.
de flesta 20 åringar lever inte sitt liv på sjukhus eller hemma med släkt och familj. (hej här kommer bitterheten)
någon gång i livet ska jag väl bli positiv igen kanske. när jag har skaffat mig 500 FBvänner och lärt mig skriva tankeväckande och humoristiska statusuppdateringar. och är med på alla festbilder. då kommer jag finna den sanna lyckan i livet.

jag saknar att trivas i vardagen. någonstans gick nånting väldigt fel. förra veckan var bra. vissa personer kan betyda så mycket genom att bara vara, tänka steget längre, visa att dom bryr sig bara genom att säga att det är okej. visa att dom bryr sig även om allt inte är okej och visa att dom bryr sig när allt också är okej.

tro fan att jag ska klara det här, det är väl inte det som är problemet. jag har inga andra val. så jävla mycket skit jag varit med om nu går inte obemärkt förbi, det ska la inte varit i onödan.

sorgligare bara att folk tycker det är viktigare att tycka synd eller ställa sig in av dåligt samvete och pliktkänsla.

det kanske bara behövs lite jävla ärlighet och ett par dåliga skämt. för att dom vill, inte för att det är så jävla synd om den där bittra tjejen som alltid klagar på hur förbannat jobbigt allting är. för hon är ju så liten, ensam och svag, vem skulle annars ta hand om henne? fyfan.