allt du rör blir till moll
Igår sa agnes att min blogg var ganska ödelagd. eller nåt sånt. fast jag hatar bloggar så det skulle väl mest återspegla min personlighet. jag gillar agnes blogg, men jag kan inte skriva så finurligt som hon gör.
vad jag kan bli är sönderstucken däremot. i ryggen, för ryggmärgsvätska eller vad det nu är. det betyder Osannolik Ryggvärk kommande vecka. förmodligen. förhoppningsvis händer något positivt också.
men på det stora hela är jag rätt trött på att folk och media har detta sjuka behov av att leva sina liv på internet istället för på riktigt. eller att berätta för alla på internet vad dom gör på riktigt. vem bryr sig? (och ändå, ibland ska man sparka sig i röven och sätta sig här ändå. det är enbart agnes fel)
Det värsta som finns är facebook. det tycker jag för att jag har patetiska 150 vänner när en normal 20 åring ska ha minst 250, men mer troligtvis 300-400 vänner.
de flesta 20 åringar lever inte sitt liv på sjukhus eller hemma med släkt och familj. (hej här kommer bitterheten)
någon gång i livet ska jag väl bli positiv igen kanske. när jag har skaffat mig 500 FBvänner och lärt mig skriva tankeväckande och humoristiska statusuppdateringar. och är med på alla festbilder. då kommer jag finna den sanna lyckan i livet.
jag saknar att trivas i vardagen. någonstans gick nånting väldigt fel. förra veckan var bra. vissa personer kan betyda så mycket genom att bara vara, tänka steget längre, visa att dom bryr sig bara genom att säga att det är okej. visa att dom bryr sig även om allt inte är okej och visa att dom bryr sig när allt också är okej.
tro fan att jag ska klara det här, det är väl inte det som är problemet. jag har inga andra val. så jävla mycket skit jag varit med om nu går inte obemärkt förbi, det ska la inte varit i onödan.
sorgligare bara att folk tycker det är viktigare att tycka synd eller ställa sig in av dåligt samvete och pliktkänsla.
det kanske bara behövs lite jävla ärlighet och ett par dåliga skämt. för att dom vill, inte för att det är så jävla synd om den där bittra tjejen som alltid klagar på hur förbannat jobbigt allting är. för hon är ju så liten, ensam och svag, vem skulle annars ta hand om henne? fyfan.
jag ska läsa lite självhjälpsböcker och bli sådär glad och patetiskt omtänksam och öppen som jag brukade vara. en annan gång. när jag får köra bil, dricka öl (inte samtidigt) och orkar med hårdrocken igen.
och det här är inget jävla tiggarbrev
Gick in på din blogg igen för att se vad du gör nu.
Hade hoppats på att du var i full gång med ditt liv.
Det är så fruktansvärt orättvist att du skulle bli ssjuk igen....du hade ju gjort allt det där. Det är iinte svårt att förstå hur arg du är, och ledsen.....tänker på dig.
