eaxelssons

Som på moln. När varje dag är perfekt. När varje sekund räknas och man är nöjd med sig själv. 

Får man vara nöjd med sitt liv när man har virustumörer, kasst immunförsvar och genomgår strålningsbehandling?
Får man tycka att man är lyckligare lottad än många friska personer?
I gamla hederliga Håll-dig-lagom-och-inom-normerna-Sverige. Där barn lär sig att inte gråta när de är ledsna och att lugna ner sig när de är uppspelta och glada. Där man som harmonisk och levnadsglad uppfattas som en pårökt hippie? 
Där det är farligt att visa omtanke, där alla har en baktanke med allt, och tar avstånd från människor som visar omtanke och lojal vänskap.
Jag spelar inte längre, det fungerar inte.
Jag framstår kanske som oerfaren och naiv när jag försöker njuta av allt som är vackert. Det spelar ingen roll, för jag vet hur det är.

Jag tror på ärlighet, omtanke, kärlek, ansvarstagande, självförverkligande. Väx upp.
Jag tror Samuel skulle förstå. Jag saknar Samuel.
"Varför göra saker svårare när man kan göra dem enklare" brukar han säga. Jag tror på honom.

Min kropp mår inte bra judt nu. Det är huvudvärk och det är trötthet. Ofta, mycket. Men det är ingenting.

Rasmus håller mig kvar på jorden med samhällssatir som South Park. Det är skönt. Annars hade jag nog blivit som DiLeva. Och Rasmus tycker att Winnerbäck är skit.
Men ikväll var Winnerbäck fantastisk i Lisebergshallen. Winnerbäck är Nostalgi. Winnerbäck är de perfekta Varbergskvällarna med Dea, med gitarrgänget på klipporna, de ljusa varma sommarnätterna.. Första fyllan.
Och Lisebergshallen var nostalgi. Jag minns det med leenden, när det förflutna oväntat framkallades av platsen eller en låt. Han kanske inte gör det, efter alla år nu. Haha :)
 Det spelar ingen roll, jag minns bara, men jag lever nu. Så mycket jag kan.

Jag tror att Kristin skrev något om att det finns en låt för varje tillfälle och känsla. Hon har rätt.

 
Jag tänker så mycket. N O R M A L I T E T:
Jag borde inte vara så öppen mot nya människor. Hur kan man bara med att le mot folk man inte känner?! 
Jag borde sätta mig in i psykologiska relationsspel, dygnet runt fylla och meningslösa häng bland alldeles för packade människor på krogen varje helg. Stöt bort dom som betyder nåt, ställ inte upp om du inte får något i gengäld. Och absolut bara bry mig om vad andra ska tycka och tänka om mig. 
Men hur lycklig blir man då..?




Det här är flummigt, jag har en sömntablett att skylla på.

Ta hand om er själva.