eaxelssons

Ja. Jag är nog en äldre människa i en yngre kropp. Jag har precis suttit och kollat på SVT Debatt.
Och inte för att torsdagar är helt värdelösa TVkvällar, utan för att jag att jag faktiskt tyckte att det var intressant.
(Kolla på SVT Play om ni har lust, om hur barn hängs ut i media. Sjukt engagerande.)

Och V på kursen idag utbrast "Oooh, then you're just a little baby" när jag sa att jag skulle fylla tjugo på måndag.
Inte för att jag tar det negativt, absolut inte. Hon behandlar inte mig annorlunda för det. 
Men jag är ju inte som "dom andra". Jag känner mig inte som 20. Jag känner mig som mig.
En av mina bästa vänner är min faster som passerat 40-strecket. Jag har mer gemensamt med henne än med många i min egen ålder.

Jag läste Angelicas blogg nyss, om att hon blir bemött som en sämre mamma bara för att hon är ung.
Vad har ålder med saken att göra? Har det inte med erfarenheter att göra?
Jag kastar inga stenar, jag har själv dömt människor rätt fort, och gör det än. Men då brukar jag hellre gå på magkänsla än det som är synligt för ögat.

Eller nej förresten, jag snackar mycket hellre med en sjukt snygg punkrockare än en blek figur med tråkig uppsyn i ett hörn. Fast då har det ju att göra med helt andra intentioner ;)

Jag tycker att man kan öppna käften och prata med personen innan man dömer dem efter ålder. Eller utseende. Hur mycket kan man lära sig av människor som har levt exakt samma liv och kommit fram till exakt samma åsikter och vardagsrutiner som en själv?

Det har varit en konstig dag. Egentligen bra. Sista strålningen. Verkligen sista tror jag, för även om den inte funkat så kan man inte utsätta hjärnan för sådana risker igen. Så uppfattade jag det iallafall.
Sedan satt jag och myste med en latte och en psykologi-inspirerad bok på en café i nån timme innan kursen.
So far so good.
Men har någon skum jävla oro inom mig, som att nåt dåligt kommer att hända eller har hänt och jag vet inte vad. Inte ens sömntabletten vill verka ännu. Och då har jag ändå druckit ett te med ettiketten "Lugn och ro" dessutom! ;)

Det här är nog de första normala negativa känslorna jag haft sedan tumörerna krympte och slutade påverka psyket. Så det kanske är en bra sak egentligen, att saker "rättar till sig" däruppe?
Fast jag vill inte vara orolig. Jag vill vara sådär mysigt nöjd. Som Baloo i Djungelboken.
Min största rädsla är att bli rädd.
Jag behöver ny, positiv, energi. Nya tankesätt.
Samuel, vill du komma hit och upplysa mig om legenden om Kung Arthur? :)


Igår kom pappas däckleverantör ut och hälsade på mig när vi var där. Han sa att de hade tänkt på mig och berättade om en familjemedlem som också hade haft problem, värre problem än mig enligt min åsikt, med en mystisk sjukdom.
Jag hade aldrig träffat honom innan.
Sånt gör mig glad, folk som vågar visa vad de känner sprider positiv energi och glädje till människor de egentligen inte har någon relation till. Folk som inte gömmer sig för verkligheten.

Imorgon ska jag få lymfocytceller (I think?) från stamcellsdonatorn, för tumörerna är väl extra känsliga nu tror jag och dom hoppas att de ska höja mitt immunförsvar en smula.
"Man bör använda både hängslen och livrem om man har möjlighet" sa doktorn. Och jag måste ju säga att dom satsat allt krut de har på mig vid det här laget.

Sedan ska jag ut och fira med faster. Om jag orkar. Jag vill orka.

Jag blev kär idag dessutom. Någon som vill sponsra mig med 2000 kr till en klänning?
En annan måste betala självrisken på 4000 för metallstängselrepor i billacken.
Shit happens.

So long lovlies.

Vilka läser här egentligen?