eaxelssons

För varje dag blir det en dag mindre. Förhoppningsvis har jag "bara" 7 dagar kvar i isolering. Vilket suger, men det är färre dagar än innan.
Me nu har den här jävla mucositen dom tjatar om hela tiden slagit till. Mucosit är blåsor, sår och svullnad i munnen och halsen. Dom har snackat om den dagligen sen jag blev inlagd, egentligen sen jag fick min första behandling, men hittills har jag varit förskonad från detta lilla helvete. Men inte längre!
Så just nu pendlar jag mellan plågsamma smärtor, morfininjektioner, illamående och sömn. Antagligen ända tills de nya cellerna tar sig, vilket nog blir tidigast om 5-6 dagar.

För övrigt börjar jag lessna rejält på sjukhuspersonalen. Igår blev jag attackerad med en spruta av en jävla sjuksköterskepraktikant som skulle leka duktig hela kvällen. Av fem nålstick var hennes det enda som gjorde ont och lämnade märken. Sen skulle hon kommentera ALLT. Exempel:
Praktikant:"Jasså, ni gör så på det här stället!"
Sjuksköterska:"Eh.. Ja, det är så man ska göra.."

Och i morse klagade jag (trots det faktum att varje rörelse med tungan är en plåga) på att stygnen börjat göra ont, och den lilla falskleende läkaren undersökte så noga innan hon bestämt säger:
"Nej, det ska nog inte vara nån fara" , trots att hon aldrig sett stygnen förr. Då bryter en annan läkare, som jag har haft i en vecka nu, in och säger:
"Jo, så såg det inte ut innan, det får vi nog sätta lite antibiotika på."
Men är väl skönt att veta att jag är i trygga händer? ;)

I alla fall, besökare ska inte göra sig besvär för tillfället, jag vill inte träffa någon, än mindre prata i telefon (vilket är en fysisk omöjlighet i nuläget) bara så ni vet. Ni missar inget ändå, jag håller mig till sömnen som morfinet bidrar med.
Men tack för alla kommentarer och vänliga ord, då känner man sig inte helt ensam ändå =)
Nu ska jag fortsätta med att stå ut.