Ja må jag leva...
... i söndags då. Hade en riktig lyckad fest i lördags med många kära vänner som tog sig tid att hälsa på mig. Dock undrar jag vem som spydde i verkstan?
Har dragits med en enveten förkylning de senaste tre veckorna och igår fick jag veta att det också satt sig i bihålorna. Enligt mig har den bara blivit värre för var dag och jag tog nog stryk av festkvällen i lördags för nu har jag både sår i halsen och ont i örat. Men oavsett hur dåligt jag mår nu så var lördagen värd det, träffade många som jag inte sett på väldigt länge. Fast jag börjar oroa mig inför torsdagens konsert. Jag vet att man alltid får en ny chans och allt sånt där positivt snack. Men nu är det faktiskt fjärde gången Flogging Molly spelar i Sverige i år (mig veterligen brukar dom inte spela här så ofta men jag kanske har fel.) och alla tidigare gånger har jag planerat att gå men oturligt nog hamnat på sjukhus. Och nu, när den fjärde chansen dyker upp, så åker jag på dunderförkylning och bihåleinflammation. Jag börjar seriöst att undra om det finns nån sorts musik-gud som har nåt otalt med mig?
Annars är det mesta bra. Jag är latare än jag nånsin varit och har inte kommit mig för att frysa om gymkort eller besöka skolan. Nu var ju planen att åka till skolan igår, speciellt eftersom Bertil slutat och jag ville träffa honom igen, men pga av förkylningen och allt så blev det nästan en heldag på sjukhuset med provtagningar och röntgen. Och idag fick jag sitta där från klockan ett till halv sex för att få blod. Det är tydligen så att jag håller på att byta till donatorns blodgrupp och då är det vanligt att Hb sjunker.
Så mina dagar går mest åt att planera nästa års festivaler och att läsa tatueringstidningar. Fick grymma skakningar i händerna av sandimmunet innan men det har änna lagt sig nu så det dröjjer väl inte länge innan jag tar tag i tecknandet igen också, tror att det är nåt jag måste göra, annars blir jag galen.
Sen är det lite daglig ångest över att ha allt skolarbete kvar och över att inte ha något jobb, men det måste få ta den tid det tar helt enkelt.
Jag fick en kommentar från en kvinna som heter Maria, vars nioåriga dotter har gått igenom en benmärgstransplantation i år. Barn är så oerhört starka, jag gråter nästan när jag tänker på vilket helvete det var för mig och att så små barn har den styrkan är fantastiskt. Samtidigt känns det skit att det ska drabba en så ung människa. Eller, det känns skit att det ska drabba någon överhuvudtaget. Under oktober kunde man ju inte gå slå på tvn utan att det mesta handlade om cancer, då bröstcancer iofs, men ändå, det är överallt!
Och när jag har haft det som sämst har jag faktiskt tänkt mycket på alla barn som går igenom exakt samma sak som jag, om dom små klarar det, så ska jag inte vara sämre. Skulle inte förvåna mig om jag har klagat bra mycket mer än vad någon hälften så gammal som mig skulle göra.
Maria verkar iallafall ha två underbara, oerhört starka och fina barn som jag verkligen beundrar och önskar all lycka!
Hmm... Hejdå då.
Har dragits med en enveten förkylning de senaste tre veckorna och igår fick jag veta att det också satt sig i bihålorna. Enligt mig har den bara blivit värre för var dag och jag tog nog stryk av festkvällen i lördags för nu har jag både sår i halsen och ont i örat. Men oavsett hur dåligt jag mår nu så var lördagen värd det, träffade många som jag inte sett på väldigt länge. Fast jag börjar oroa mig inför torsdagens konsert. Jag vet att man alltid får en ny chans och allt sånt där positivt snack. Men nu är det faktiskt fjärde gången Flogging Molly spelar i Sverige i år (mig veterligen brukar dom inte spela här så ofta men jag kanske har fel.) och alla tidigare gånger har jag planerat att gå men oturligt nog hamnat på sjukhus. Och nu, när den fjärde chansen dyker upp, så åker jag på dunderförkylning och bihåleinflammation. Jag börjar seriöst att undra om det finns nån sorts musik-gud som har nåt otalt med mig?
Annars är det mesta bra. Jag är latare än jag nånsin varit och har inte kommit mig för att frysa om gymkort eller besöka skolan. Nu var ju planen att åka till skolan igår, speciellt eftersom Bertil slutat och jag ville träffa honom igen, men pga av förkylningen och allt så blev det nästan en heldag på sjukhuset med provtagningar och röntgen. Och idag fick jag sitta där från klockan ett till halv sex för att få blod. Det är tydligen så att jag håller på att byta till donatorns blodgrupp och då är det vanligt att Hb sjunker.
Så mina dagar går mest åt att planera nästa års festivaler och att läsa tatueringstidningar. Fick grymma skakningar i händerna av sandimmunet innan men det har änna lagt sig nu så det dröjjer väl inte länge innan jag tar tag i tecknandet igen också, tror att det är nåt jag måste göra, annars blir jag galen.
Sen är det lite daglig ångest över att ha allt skolarbete kvar och över att inte ha något jobb, men det måste få ta den tid det tar helt enkelt.
Jag fick en kommentar från en kvinna som heter Maria, vars nioåriga dotter har gått igenom en benmärgstransplantation i år. Barn är så oerhört starka, jag gråter nästan när jag tänker på vilket helvete det var för mig och att så små barn har den styrkan är fantastiskt. Samtidigt känns det skit att det ska drabba en så ung människa. Eller, det känns skit att det ska drabba någon överhuvudtaget. Under oktober kunde man ju inte gå slå på tvn utan att det mesta handlade om cancer, då bröstcancer iofs, men ändå, det är överallt!
Och när jag har haft det som sämst har jag faktiskt tänkt mycket på alla barn som går igenom exakt samma sak som jag, om dom små klarar det, så ska jag inte vara sämre. Skulle inte förvåna mig om jag har klagat bra mycket mer än vad någon hälften så gammal som mig skulle göra.
Maria verkar iallafall ha två underbara, oerhört starka och fina barn som jag verkligen beundrar och önskar all lycka!
Hmm... Hejdå då.
Kommentarer
Trackback
