eaxelssons

Det är jobbigt att ligga på sjukhus. Jag har aldrig lidiit av så många otippade, konstiga saker som den senaste veckan. 
Och så kommer en dag som den här, när alla mystiska krämpor och åkommor plötsligt dragit sig  undan, jag har inte minsta tecken på ens en gnutta feber och känner mig, på sin höjd, lite trött i ögnonen.
Men jag får inte gå ut. Jag vill inte sitta i nåt jävla sällskapsrum. Jag vill inte sitta på balkongen, för jag får ändå inte sitta i solen (det får jag inte göra på hela sommaren kan tilläggas). Det enda som kvarstår är ett grymt dåligt humör som närmastv kan liknas vid PMS som inte är av denna värld.
Jag hade gärna behållt febern ett tag till om jag hade fått ha kvar någon form av positivt tänkande också.