eaxelssons

Sofia sover fortfarande, och jag känner inte för att somna om så jag kan lika gärna skriva lite här. Inte så fint väder idag. Men de gör inte så mycket, för då kommer ingen att ringa mig under sin lilla stund i solen och berätta hur härligt det är ute.
Igår kom Jossan hit. Lite trött på Botaniska, och pallade inte backarna där efter alla stick i ryggen, så vi åkte till Slottskogen och köpte glass, riktigt mysigt. Sedan åkte vi och plockade upp Fia på centralen (lika bra de, annars vet man aldrig när/om hon hittar fram). Hanna tittade förbi på kvällen med, och lovade att ha med sig kanelbullar nästa gång :)
Idag vet jag inte vad som händer, har ett svagt minne av att Daniel och Malin skulle komma hit... eller det var kanske imorrn? Men Madde skulle kanske komma. Och Jimmy...
 Allting bara flyter ihop, dagarna har liksom ingen mening här. Jag befinner mig i nåt slags undantagstillstånd. Hade lika gärna kunnat vara här en helg som två veckor, det känns inte som nån skillnad. Det känns fortfarande som om det var "i söndags" som jag var och tränade och insåg att nåt var fel, fortfarande som om det var i tisdags jag gick till skolsyster och i onsdags som jag hamnade på Mölndals sjukhus. Här står tiden still.
Undrar hur det blir när jag får komma hem, om allt ing fortsatt förändras utanför sjukhusets väggar, eller om det inte har hänt nånting och allt är precis som förr. Tre veckor kan vara en evighet, men också hur händelselösa som helst.