eaxelssons

det här är jobbigt. allt som händer, jag har liksom slutat att ens fråga varför. kroppen hittar på massa jävelskap hela tiden och man får ligga i för bli tagen på allvar, eftersom ingenting som händer behöver vara normalt/onormalt. Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig, vill bara berätta hur jag kännerför tillfället. och just nu känns det som att "är det inte den ena jävla grejjen så är det tamigfan den andra".
jag är inte förvånad, har vetat hela tiden att jag skulle börja må dåligt, och jag har stått ut med det mesta hittills. Men i vissa svaga ögonblick är det lätt att bara bli så trött på alltihop. som när läkaren påpekar att jag "hade tydligen lite problem med nåt eksem på benen?" och jag redan har berättat, förklarat och gett målande beskrivningar av mitt lidande och påpekar att dom där eksemen har jag faktiskt gnällt om ett bra jävla tag. Eller som när saker som idag händer. när man är groggy av alla mediciner och helst av allt vill sova, och man måste utsättas för ytterligare en psykiskt och fysiskt påfrestande händelse. då har man god lust att bara krypa ner under täcket och försvinna. om man inte hade haft en sån mördande värk efter benmärgsprovtagningen att man knappt klarar av att ligga ner.
Nästa inlägg ska bli mer positivt, jag lovar.